Jag köpte huset i augusti 1999 på grund av adressen: Erätie - Vildmarksvägen - 14 lät tjusigt. Var annars skulle en människa bo, som ägnar större delen av fritiden åt att fånga vårgäddor på Kemijoki, att fiska öring, ringmärka pilgrimsfalkar, jaga älgar eller pipa efter järpar, för att inte tala om det som ingår i arbetet.

För de söderut emigrerade barnen, blev Erätie snabbt Ertsu, på samma självklara sätt som Rantavitikka är Rantsu. Ertsu blev det också för mig. Ändringen av namnet kan tyckas vara en småsak, men det visar hur moderniseringen gör sitt jobb. Vildmarkslivets öringar och järpar finns där undermedvetet men ersätts av något annat, i mitt fall fotograferandet av skator på den 1060 kvadratmeter stora tomten med grannskapets gräsklippare smattrande i bakgrunden. Det är hårt, men så är det här i världen.

Huset byggdes 1958 och har åtminstone någon gång blivit grundligt renoverat. I huset har flera familjer bott innan jag hittade det. Varför bygga nytt när det gamla passade förträffligt. Det är där jag hör hemma.