I början av månaden visar sig en bofinkhanne på gården. Hans bleka parningsdräkt avslöjar att det är fråga om en övervintrare. Sångförsöken låter som dämpade jollranden jämfört med bofinkens normalt intensiva durmelodi. Kanske är det en ung hanne, som inte riktigt vet hur en bofink ska låta. Skulle det möjligen hjälpa om jag spelade upp en bokfinksång från CD genom köksfönstret på full volym, kranen mot sydost, som man säger på finska.

I fågelholkarna som värmts upp av vårvädret börjar det krylla och krypa. Fågellopporna – mestadels hönsloppor – som övervintrat i de ostädade holkarna, vaknar till liv och bosätter sig i solvärmen längst kanten på flygöppningen. Där kryllar de i hundratal, alla med samma mål: att hoppa i fjäderdräkten på någon mes som är ute och letar boplats.

Men samma värme smälter också isen i Enskas (gårdshusets) takränna. Där kastar talgoxen av sig vinterpälsen och på samma gång åtminstone en del av de kliande och blodsugande passagerarna.

En sorgens dag för lopporna, tiotals döttrar och söner drunknar i rännans kalla vatten, utan att någonsin få uppleva den verkliga våren.

SIVULLE 99