Det finns fortfarande någonting som står upprätt på Erätie förutom gårdsgranen, skorstenen, duchkabinen och kamerastativet, men jag misstog mig då för nio år sedan när jag trodde, att här hade jag ett hus som skulle vara ända till slutet, även om jag inte lade två strån i kors.

Brunnen hade jag inte använt på hela sommaren, eftersom grönsakslandet fick sitt vatten direkt från himmelen, och först till hösten märkte jag att brunnslocket var trasigt. Med en föraning om olycka gick jag knackande och sniffande ett varv runt bostadshuset. Jag stannade upp vid hörnet av farstun, där jag på försommaren ställt en av barnens gamla baljor under stuprännan för att samla vatten till landet. Eftersom det inte behövdes något vatten var baljan bräddfull hela sommaren och vid varje regnskur skvätte det ut vatten också på väggpanelen.

En lätt spark, så gick gympaskorna igenom den nedersta brädsponten, och en till, den näst nedersta. Tapsa och Tero som jag larmade till platsen gjorde egna undersökningar och diskuterade sinsemellan behovet av underhåll. Jag hörde enstaka ord: bjälke, reparationer, dyr sak. Slutdomen blev ändå ett frikännande, eftersom det bara var de nedersta brädorna på panelen som måste bytas, genast nästa sommar.

När huset inte behöver skos om, kan jag istället sko Eräties Pegasus-valack. Då skulle han kunna galoppera som förr, när allt var nytt och underbart.

SIDAN 94