”Vi lever i sådana tider att man skrapar reda på allt som finns”, sa geologiprofessorn från Lund i radio angående provborrningarna efter olja utanför Gotland. Tidens röster – skrap och skott och bombers dånande – ibland långt borta, ibland närmare.

Läste återigen Heikki Ylikangas skildring från 1976 över Knivjunkarnas uppkomst. Våldsvågen i södra Österbotten hade flera orsaker, men den viktigaste var att Ylikangas började få slut på sin naturtillgång (tjäran som man utvann ur skogen). Bristen drev fram avgörandet om vem som skulle ha de rester som fanns kvar, och alla tvingades delta i tävlingen, där vinsten stadigt minskade. Följden blev en sjunkande ståndstillhörighet, jordbrukets söner blev inte längre husbönder på tidigare vis, de unga männen tog till flaskan och kniven.

Jag tror inte, att våldet som kommit upp till ytan i så många sammanhang under de senaste åren skulle kunna hindras bara genom censur av underhållningsvåldet, strängare vapenlagar eller nationell resning. Skälen är djupare än så. Gemensamt med knivjunkartiden är att alltid och om allt ska det tävlas, nyttan av detta har basunerats ut under årtionden: först gällande skolframgångar, utbildningsplats och arbete, sen måluppfyllelse och karriärutveckling, till sist marknadsandelar och naturtillgångar, och förlorarna blir allt fler.

Flockar av björktrast har skådats i Eräties rönnar. Nedre delen av träden tänker jag dock skydda med jordgubbsnät, så att det blir nåt kvar till sidensvansarna och tallbitarna.

SIDAN 93