Under vintern hackade den större hackspetten på hörngrannens telefonstolpe, när våren kom trummade den på stolpens plåthuva, som på ett slagverk. Vid morgonkaffet, innan jag for till arbetet, hörde jag genom det öppna fönstret ett annorlunda läte, från samma håll som de mer välkända ljuden, ett trummande visserligen men nästan surrande i jämförelse med den större hackspettens. Trumslagaren var en mindre hackspett, en hanne, som också blivit intresserad av stolpen.

Oj arma gubbe, här hittar du knappast något sällskap. Men jag hade fel igen, alldeles som när det gällde den större hackspetten, som första tiden bodde på Erätie (dagboken sidan 27). Det gick bara en kort stund, så hade en hona också landat på stolpen. Första mötet eller ej, snart flög de efter varandra mot skolan och kyrkogården och levde lyckliga i alla sina dagar, eller åtminstone den här sommaren.

Trevlig midsommar

SIDAN 90