Min bror Pekkas samtal kom inte som någon överraskning: far hade dött.

Det var också hans egen vilja, när hoppet helt upphört om kraft att återvända hem till de välkända vardagsrutinerna och de älskade böckernas sällskap, fanns enligt hans tycke inte längre något människovärdigt liv. Filosofiskt bevandrad kände han säkert till Martin Heideggers utsaga ”Ingen kan ta ifrån någon hans egen död”, varför han säkert hade framgång i sitt motstånd mot den antibiotikakur som krävdes mot lunginflammationen.

Det tomrum som uppstod i världen rumsterade om i tankarna hos oss levande. En barnslig tanke väcktes, att så länge åtminstone endera föräldern lever är vi barn i trygghet. Nu hade även vår far dött och mellan oss och döden fanns ingen, vi hade blivit utkastade till frontlinjen, ansikte mot ansikte med döden.

Enligt vad Pekka berättade erinrade sig far ofta en sentens: ”Livet är en räcka dagar – och de är många – fast man inte alltid minns att det är de som är livet”. Dagarna var många, 92 års dagar.

SIDAN 87