• Hej, det är Heikki, grannen. Är du hemma?
• Ja, jag är här.
• Gå och titta, nu äter den där höken en duva bredvid häcken, fast nån bild kan du inte få, eftersom det är buskar i vägen.

Förmodligen hade samma sparvhökshanne, som sist satt och surade i gårdstallen efter en misslyckad attack, nu tagit skadan igen och till sist fångat en så fet duva, att den under de följande tre timmarna blev sittande i tallen intill alldeles orörlig, kanske stönande lite emellanåt.

När jag röjde snö på söndagen en vecka senare upptäckte jag blodspår och fjädrar från duvan vid vägkanten. Jag insåg vad det var frågan om, och på plats fanns också ett ögonvittne, grannen på andra sidan gatan.

• Jag såg genom fönstret, att höken började äta. Sen kom nån kvinnoperson förbi och höken tog duvan med sig och flög dit bort bakom ditt gårdshus.

En aktningsvärd prestation; en sparvhökshanne väger 150 g, duvan 350 g, drygt dubbelt så mycket. Men snart kommer duvorna att ta slut för mig.

SIDAN 85