Persongalleriet i Lauri Hihnavaaras bok ”Vesittäjät” (Dammbyggarna) skildrar några av de obesutttna och renlösa innevånarna i Sompios utmarker, som levde ”av hökens vingslag”, av det som skogen gav, om man kände platserna och var påpasslig och vaken.

Vem vet efter hur många misslyckade attacker sparvhöken, som lever av vingslagen i egentlig mening, sitter i tallen på Enskas gavel och tjurar. Emellanåt kikar den på duvorna som cirklar över Erätie, samma duvor som nyss var som serverade vid gårdens utfodringsplats. Felet ligger inte i vingarna, det är bara det att duvorna har lärt sig.

I samma ögonblick, som sparven tjuter ”hök i sikte”, vet varje bevingad varelse i hela Viirinkangas: duvorna stelnar till, deras halsar förlängs tio centimeter, och fötterna bereder sig på en explosiv flykt. Det hjälper inte att höken kommer svängande runt knuten in på gården med flygande start.

Innan jag åker iväg till stugan vid Voultistunturi i Sompio, försedd med älgstek, kålrotslåda och gäddsoppa, undfägnas gårdens fåglar med mat så att det räcker julveckan ut.

Till er alla, en riktigt god jul!

SIDAN 84