För sex år sedan, när jag höll på med höstsysslorna på gården, såg jag första gången skatorna med sådana ögon, att jag började fundera på hur jag skulle få tag på en kamerautrustning. Picalog-idealet var klart och de första skatbilderna tagna, när jag sen i februari fångade gös tillsammans med Pentti Linkola i Sääksmäki. ”Om du vill fotografera det som är vanligt, vardagligt och anspråkslöst, varför inte fotografera trädpiplärkor”, lät Penttis fråga. ”I deras liv verkar det inte hända någonting”.

Visst, hannens sångflykt om våren kunde man nog fånga, men de häckar ju inte här i villaområdet. Den första och enda bevarade bilden kom också till av misstag. Att fågeln, som satt sig på Enskas (gårdshusets) järnstege, var en trädpiplärka begrep jag först i efterhand, när jag på dataskärmen i tur och ordning gick igenom bilderna av en brokig samling gulsparvar i ungfågels- och sommardräkter poserandes på samma stege.

Skata, andra gårdsfåglar eller trädpiplärka, det gör detsamma för grundfrågan, hur små ting kan föda stora och märkvärdiga upplevelser. Det passar att fundera på inför den egna ålderdomen och som ett alternativ till den globalt skenande upplevelsejakten.

SIDAN 81