Någonstans ifrån damp den ned, kilade som en mus över gården och stannade sen upp för att äta av fröna från trampörten nedanför bron. En överraskning, ingalunda, lön för mödan bara. När jag suttit hukad många långa timmar på vinden, och väntat på att videsparven skulle flyga upp på stammen av närmsta tall, när jag inifrån det mörka gårdshusförrådet stirrat spänt med siktet inriktad mot komposten, eller, som nu, i farstun, bakom ett kamouflagenät som spänts upp för den öppna ytterdörren.

Från CD-spelaren bredvid mig ljöd vårsång från järnsparv, blåhake, rödhake och videsparv, som min arbetskompis Vesa Nivala hade spelat in – ringmärkarens knep för att locka nattflyttande fåglar ur buskagen och in i näten. Ivrigast reagerade rödhaken på den kraftfulla vårsången, och var på plats redan när förbanden spelade, alltså före den egna artens föreställning, men vårsången lockade även videsparven.

Videsparvar häckar i skogsbevuxna myrkanter i nästan hela Finland, och deras tsickande har jag hört på Erätie under vår och höst. Den förmodade hanne, som nu slagit sig ner på gården, har en tuff uppgift framför sig, om den tänkt övervintra lika långt bort som sin ryktbare svenske artfrände. Denne fick ring runt vristen i närheten av Umeå i september 2001 och kontrollerades tre år senare i Kina, 6 400 km bort från ringmärkningsplatsen. Innan dess hade den uppskattningsvis flugit ungefär 45 000 kilometer fram och tillbaka mellan Sverige och Kina.

SIDAN 80