Jag vaknade upp av att en stor bil backade in på gården. Dunsen av soptunnan avslöjade att det var Roskaton Oy:s sopbil. Soporna tömdes och tunnan ställdes tillbaka på sin plats. Sen blev det tyst.

• Är allt som det ska, frågade chauffören, gissningsvis stirrande på mina bara fötter som stack ut från tältet.
• Jadå, svarade jag och vinkade med ena foten.
• Vi ses då.

Gråsparven gillade springkällan som uppstått i grusöknen och hoppade omkring i vattnet med ursinnigt flaxande vingar. Ugnsformen som jag grävt ner i marken och fyllt med vatten intogs snabbt av ystra badare. Ganska rufsiga, men nybakt bulliga, badfriska sparvar skulle ha fått snålvattnet att rinna på en kinesisk kock. Min märkliga tanke förklarades av att min bror Pekka just avlagt rapport från en internationell hönsfågelkongress i Peking, där även lokala stadsfåglar diskuterats. Sparvarna var närapå utrotade, eftersom man åt upp alla man fick tag på.

Till bassängen på gården kom även andra badare, rödstjärtar, svart-vita flugsnappare, sädesärlor, talgoxar, blåmesar, bergfinkar, grönfinkar och lövsångare. Men inga av dem hoppade lika hejdlöst som gråsparvarna. Det är nu fyra år sedan. Att gråsparvarna försvunnit är ingen nyhet, vare sig i Finland eller på annat håll i Europa. Varför vet man inte.

SIDAN 79