Ihärdigt arbete sittande med manuskripten gav resultat alldeles på tröskeln till semestern: jag fick hemorrojder.

Jag ställde själv diagnosen på WC. Efter den första chocken stultade jag som en slagen man med byxorna vid knäna och benen isär ut till bokhyllan, och fick tag i Facta del 4 från 1974. Visst, det var det, inte hemskt allvarligt, och åtminstone utvärtes. ”Vid behandling av hemorrojder rekommenderas regelbunden tömning av tarmen och varma bad.”

Ingen semesterstart vid öringbäckarna i Savukoski alltså och inget tältliv i Utsjokis fjäll, miltals från närmsta väg. Jag vet nämligen av erfarenhet, att när man byter från stadsliv till vandring och färdkost tar det tre dygn innan tarmen fungerar, och när den slutligen kommer igång kan man befara att hela innanmätet kommer ut i ansträngningen.

Och hur tar man varma bad i en kallkällbäck eller i en isig fjällsjö?

Jag fick ändra planerna. I förrådet hittade jag barnens badbalja, kvarlåtenskap från Anna och Pannu sen nästan trettio år tillbaka. Jag slog upp en liten öppning mellan hundlokorna och aklejorna. Platsen passade i många avseenden. Rönnen blommade och skrattmåsarna och dvärgmåsarna, som häckade i Harjulampi dryga kilometern bort, kretsade över Erätie i jakt på insekter.

När måsen upptäcker en insekt mot himmelen sträcker den sig från horisontell flykt uppåt, bromsar, fångar insekten och glider tillbaka in i lufthavets djup, på vars botten jag sitter på huk i baljan med benen över kanten stadigt på marken och i skydd för störande blickar utifrån.

SIDAN 78