Kattharen har lurat fotografen många gånger när han suttit på harpass. Från början var kattharen förknippad med en rolig historia.

”Snart får du små systrar och bröder, och det är dags för dig att gå ut i världen”, sa harmamman till sin pojke. ”Du är en präktig hare och reder dig säkert väl”.

Beskedet kom inte som någon överraskning för harungen. ”Men mamma, säg bara först en sak: är jag en alldeles vanlig hare, det känns bara som om jag vore annorlunda än de andra?” ”Nåväl, du är egentligen en katthare, din far är katt. Men det gör inget, du är en duktig pojke och reder dig nog”.

”Pappa en katt, hur är det möjligt”, undrade kattharen. ”Gå nu och fråga inte så mycket, naturen är bara så förunderlig”.

Kattharen gav sig av och stötte efter en stund på en märklig främling. ”Jag är katthare, vem är du?” ”Jag är myrlejon”, svarade den nya bekantingen. ”Naturen är verkligen förunderlig”, tänkte kattharen, tog farväl och fortsatte sin färd.

Inte heller nästa mötande kände kattharen igen. ”Jag är katthare, vem är du”. Jag är polishund”, svarade den mötande. ”Naturen är verkligen förunderlig”, och kattharen skuttade vidare.

Det gick inte lång stund förrän den åter mötte en okänd vandrare. ”Vem är du”, frågade kattharen efter att först ha presenterat sig. ”Jag är överstelöjtnant”. ”Naturen är verkligen förunderlig”, tänkte kattharen och kände sig inte längre så annorlunda än de andra.

En gammal vits. Nu när den militära banan är öppen även för kvinnor kan överstelöjtnanter faktiskt finnas.

SIDAN 76