Förra sommaren försökte skatorna häcka på Vänämöinenvägen, nu byggs boet på Kanervavägen. Det bästa riset från gamla boet fraktas till den nya boplatsen, trots att transportsträckan är ett par hundra meter.

Att släpa timmer är jobb för en riktig karl. Men är det särskilt förnuftig, finns det inte likadant ris på närmare håll, jag frågar bara.

Missunnsamt förtal, av den som är överlägsen dig som expert på bobyggande och byggnadsmaterial. Några fågelholkar har du snickrat ihop och i jobbet med duchutrymmet var du med i skuggan av hantlangaren, det är allt.

Timmersläpande som uppvisning har jag inte uppfunnit helt själv. I Spanien har Soler och hans medarbetare forskat om saken. Alldeles före skatornas äggläggning, förstorade forskarna en andel av bona genom att bygga på med mer ris på taket, andra förminskade de genom att ta bort ris, medan en del bon lämnades orörda. En förstoring av boet medförde fler ägg, och blev boet mindre minskade antalet.

Forskarnas slutsats var, att antalet ägg som skathonan lade var beroende av hannens iver i bobyggandet. Hannens idoghet är ett tecken för honan, att han kommer att engagera sig lika aktivt i matandet av ungarna, utan vilket det inte lönar sig att lägga så många ägg. På så sätt kan både honan och hannen öka de egna genernas andel i den uppväxande skatungdomen. 

Om det hade varit människor hade man talat om förnuftigt, eller rent av beräknande, beteende. För skatorna handlar det om instinkt.

SIDAN 75