Det är inte möjligt, vad är det för helvetes gift som doktorn har skrivit ut åt mig? Jo faktiskt, ögonen ljuger inte: en ren, en vaja, som mumsar i godan ro med mulen i havrekornen och solrosfröna på fåglarnas och harens utfodringsplats. Ryggskottet, som tvingat fram veckans sjukskrivning, var glömt på ett ögonblick och som en vessla kilade jag ut i farstun.

Skåpbilen, som svängt in på gården, stannade vid soptunnan. Ur bilen hoppade en man. Han tog hösäck och lasso bakifrån bilen, slängde ut en hötapp på snön och la lassoöglan runt höet. Sen försvann han bakom bilen, färdig att dra åt när renen fått benen i öglan. Seppo var det ju, Seppo Koivisto, renskötare från Palojärvi renbeteslag.

Renen tittade längtansfullt på hötappen, men gjorde ändå en helomvändning och försvann bakom knuten vid köket. Jag hann precis till sovrumsfönstret för att se när den skuttade över staketet till grannen. Seppo flyttade sina attiraljer och det gick inte mer än ett par minuter, förrän renen föll omkull på snön med lassoöglan runt frambenen. Jag gick för att hjälpa till, vi band ihop benen och lyfte in renen i bilen. Avmagrad var den, men ögonen var pigga.

”De ringde från skolan, att det var en ren på gården. När jag kom hade renen redan hunnit ge sig av, men jag följde spåren och här hittade jag den ju på din gård. Jojomen, renen känner renforskaren. Den här verkar vara en av Poikajärvis renar, där har det varit mycket värre än hos oss. Tövädret och regnet på förvintern blötte ner snön och sen packades det och frös till ett islager över hela backen. Efter ett tag kunde inte ens hö hindra renarna från att sprida sig. En del av våra egna renar vandrade mot renbeteslagets södra kant, där snön hade smält bort helt och det inte blivit något istäcke.”

Ingen av grannarna som bott på Erätie i årtionden kommer ihåg att de sett renar här i trakten. Det är ett par kilometer till närmsta sammanhängande skogsområde, Mäntyvara, och däremellan är det bangård, industriområde, köpcentrum, motorväg och bostäder. Renarna har vandrat efter mat förr också, men nutida renar har, åtminstone någon gång i sitt liv, varit med om utfodring under svåra vintrar och är inte längre rädda för bebyggelse eller människor och trafik på samma sätt som tidigare rengenerationer.

Jag börjar tro, att på min gård kan man få se precis vad som helst.

SIDAN 74