Förra vintern var den första, när gulsparvarna kom till havrematningen på gården ända fram till våren. Då var det några stycken, nu 35. Jag tänkte, att om jag knäppte bilden från förrådsfönstret, nästan rakt uppifrån, skulle jag få med alla på samma bild. När dagen kom, som jag väntat på, och solens strålar för första gången torkade snödrivorna på gården, skred jag till verket.

Men vilken överraskning: inte en sparv, vare sig på gården eller i grannträden, inte ens svirret av en sparv. Vad kunde ha drivit bort dem? Först misstänkte jag sparvugglan, Linkolas förhatliga ”eldögda lilla djävul”. Den ser man här och var i Rovaniemi. När den slår sig ner på gården, ger sig småfåglarna av eller hamnar prydligt staplade i sparvugglans förråd i grannskapets fågelholkar. Jag tog stegen och gick för att undersöka starholken på Enskas gavel; den var fylld av lämningar från ekorren.

Men sen, efter noggrann undersökning av det orörda området bakom Enska, upptäckte jag spåren av hermelin. Här och var hade hermelinen dykt genom snödrivan, troligen på jakt efter sorkar. För den fanns inget skydd på marken för ätande gulsparvar heller. På någon annan gård häpnar man över den plötsliga tillströmningen av gulsparv.

Sorkarna i harhöförrådet undrar var det vore tryggast, ute under drivorna eller i gårdshusets labyrinter.

SIDAN 73