Älglungorna, som jag lagt ut till skatorna bredvid porten till gårdshuset, hade försvunnit under natten. I snön syntes spåren av en stor hund. Efter nästa lyckade jakt var jag klokare. Först tänkte jag slänga upp lungorna över nocken på brunnen, som välfyllda packväskor på en hästrygg, men sen kom jag att tänka på Yrjö Jylhäs ”blod har spillts i brunnen, där tar man inget vatten mer”. Därför hejdades kastet i farten. När jag inte kom på något annat, släpade jag upp lungorna på taket och placerade dem på stegen mellan takfoten och skorstenen. Hit tar sig i alla fall inte hunden, tänkte jag nöjd.

”En kråka och elva skator”, berättade grannen om mina matgäster. ”Aha, älglungor. Jag undrade just vad som intresserade dem där på taket. Bara det inte var husbonden själv som förolyckats och låg där täckt av snö.”

Den tidiga snön överraskade både bilisterna och hararna. När haren till slut fick på sig vinterpälsen, försvann snön. På den svarta gården lyser den nu som en lykta i mörkret.

SIDAN 71