- Hej Skog!
- Nå hej, hej, så dig ser man fortfarande, stig in.
- Hallå Berg!
- Hallå där, en bekant, du är dig lik. Kom högre upp.

Killi och Kiiski, de lyckliga generna, vädrade med fuktiga nosar i den fräna morgonluften. Jag klättrade upp på högsta krönet av Kometto och slog mig ner i lavmattan på en sten. När jag h ämtat andan, började jag spela på järppipan: tii-tii-tii-ti-ti.

”Å så vackert, det skulle kunna vara Pan som spelade”, kuttrade järphonorna med blåbär på brösten. ”Höh”, sa hannarna, ”knappast i den här dystra granskogen. Vi ska minsann visa honom ”.

Så går det i den svekfulla världen.

När jag gick ner från fjället stannade jag upp vid Pyyoja (Järpbäcken), som strömmade under alarna, svart av nedfallna barr och löv. Jag sörplade en handfull vatten, sen en andra och en tredje. Den fjärde höll jag kvar i näven utan att dricka. Vattnet var kallt och klart och gröpte ur fårorna i handflatan som ett förstoringsglas. Fast jag knep ihop fingrarna, porlade dropparna ner på stövlarna som åren mellan Jarru* och Viagra.

Om två och en halv månad är det jul. Än vet man inte vilka som sitter runt julbordet, men matsedeln är färdig. Mellan skålarna med potatis, svampsallad och rönnbärsgelé, järpe ångkokad i ugnen, i vars stekspad jag i tanken stänkt en droppe av Pyyojas vatten. Något bättre kan Skogen inte ge sin hemmason att servera p å julbordet.

(Skrivet på Alexis Kivis dag, 10 oktober; ”Terve, Metsä, Terve, Vuori” – Hej Skog, Hallå Berg – från Kivis ”Metsämiehen laulu” – Jägarens sång”.)

*jarru = broms eller hämmare, och namn på den (preparerade?) fruktsoppa som unga finska värnpliktiga fick som fredags-efterrätt till fram på 1960-talet.

SIDAN 70