Återkomsten till nyheternas värld om hösten borde ske varsamt, men vart skulle man väl vända ögon och öron.

Tusen stugor i Kilpisjärvi, till semestrande norrmän, som lockats till samernas och finnarnas nationalbygd av den fria skoterkörningen. ”Stugorna är bara en droppe i havet”, säger Enontekiö kommuns byggnadsinspektör, som om han vore alldeles okunnig om de stridigheter som redan det nuvarande byggandet i Kilpisjärvi orsakat renskötseln, naturforskningen och naturskyddet.

Stugby på Ounasvaara. ”Nya stugor ökar Onasvaaras attraktionskraft”, resonerar Rovaniemis planeringschef Jorma Korva. ”Alla ryms på Ounasvaara”, försäkrar lokaltidningen Lapin Kansas ledarsida.

I Lappland framställs ledarna för stugbyföretagen som samhällets stora välgörare. Men rättfärdigar fler arbetstillfällen och tillväxten av företagsledarnas egna förmögenheter att man orsakar konflikter, bedrövelse och ångest för tusentals andra? Förr, på ett nästintill utött spr åk, skulle de ha talat om idel giriga skrävlare.

I min gamla hemstad, Jyväskylä, planerade man i mitten av 1950-talet en förbifartsled, som skulle ha brutit loss ett stort stycke av Jyväskylä-åsen. För att rädda åsen bildades Jyväskylä-sällskapet vars centralfigur var Päivö Oksala, filolog och mångsidig kulturpersonlighet. Han tillkännagav, att om åsen förstördes skulle man sätta upp ett minnesmärke längst leden, med texten ”Här låg Jyväskylä Ås”. Enligt vad som berättats för mig, skulle man på minnesmärket även rista in namnen på dem i stadsförvaltningen som varit med att besluta om åsens stympning.

Åsen räddades, men skulle samma sak hjälpa Kilpisjärvi eller Ounasvaara? Knappast. Det kunde vara vilken text som helst på minnesmärket. Företagsledarna, tjänstemännen och politikerna skulle ändå bara läsa det som: vi gjorde det, trots motståndet.

SIDAN 69