Ovanför mig på farstutaket skrällde takpannorna till när duvorna, som väntat på morgonmålet, tog till vingarna och straxt försvann bakom björkarna på vägkanten, bort mot Ljungvägen. Någonting dunsade lätt mot fönsterrutan. Innan jag hunnit titta efter varifrån ljudet kom, flög en mörk skugga med glimmande gula ögon förbi mig utefter marken vid husväggen. Snart kom duvorna tillbaka, men förblev cirklande högt över Vildmarksvägen.

Orsaken till dunsen klarnade. I baljan, som jag ställt under takrännan för att samla upp det efterlängtade regnet som Pekka Pouta (TV-meteorologen) hade utlovat, flöt grönfinken, på mage och med stjärten utbredd. Skrämd av duvhöken, hade den dunsat mot farstufönstret, omtumlad fallit ner i den fyllda baljan och drunknat, medan jag spanade efter hökens förehavanden. En lätt vindfläkt förde den likt en grön vassbåt från sida till sida i baljan.

Korpens krånkande läte hördes länge uppifrån Mossvägens mobilmast, där jag aldrig tidigare hade sett den.