När glassen var uppäten, begav vi oss på skatbegravning. Vi gick alla tre försiktigt in bland nässlorna bakom gårdshuset. Jag plockade upp de förkrympta kvarlevorna av skatan i en påse och frågade vad som skulle vara en passande gravplats för skatan.

- Under stenen som indianerna, föreslog Mitja.

Vi gick till stenhögen utanför vardagsrumsfönstret. Asbaggarna prasslade i påsen när jag föste in den i en skreva under den översta stenen. Nog slipper de ut därifrån, tänkte jag när jag lät stenen falla tillbaka på sin plats.

- Behöver man sätta dit en käpp som märke, frågade Mitja.
- Det är säkrast att göra ett kors så vet alla, att där är en grav, sa jag.
- Vi sätter dit en fjäder, så att alla vet att det är en skatgrav.

Verna plockade blommor, vita och blå, eftersom det inte finns svarta, utom tulpaner, men de växer inte här. - Morfar, varför dog skatan, frågade Mitja, när graven var färdig.

- Den var nog gammal, svarade jag.

Det var en snövit lögn, en annan skata hade dödat den. På skatans vänstra fot var tårna underligt uppsvällda, det var som simhuden på en and, fast tjockare, och det såg fult ut. Den lärde sig att smita in under gårdshuset för att undkomma förföljarna, men uppenbarligen hjälpte inte ens det.

Men skulle det ha varit riktigt så här: "morfars skator i Rovaniemi är alldeles förskräckliga och dödar varandra och på sommaren brukar vi begrava dem". Nästa sommar, när vi sätter blommor på skatans grav, berättar jag, varför det går så här. En stor sak i taget.

SIDAN 55