På trettondagen hörde jag på senilradion (riksradions utmärkta Program 1) ärkebiskop Jukka Paarmas predikan vid minnesgudstjänsten för flodvågskatastofens offer. Han talade om att hjälpa sin nästa, alltid viktigt och nu fanns det naturligtvis alldeles speciella motiv. För mig, en avfälling som betalar kyrkoskatten av kulturella skäl, spelade inte det någon roll, men för en äkta kristen var predikan sövande som bromsarnas surr på sommaren.

Förtappelse och bättring har för länge sen försvunnit från det kyrkliga språkbruket, kanske nåt fel i översättningen eller så gav kravet på bättring människorna dåligt samvete i onödan. Ingendera är passande att påminna om i en sån här situation. Men nuförtiden saknas även himmel och hopp om evigt liv. Producentansvaret gäller tydligen också kyrkan: religionen får inte ge några löften som inte säkert kan infrias.

"Kullkastandet av religionens illusoriska lycka är förutsättningen för folkets verkliga lycka", skrev Karl Marx. Det är vad som har hänt, åtminstone i princip. Religionen kastas omkull när Gud dör, och lyckan måste uppnås i livet, för något annat liv finns inte. Också den aktivt glömda andliga förtappelsen har sekulariserats och förflyttats till jorden.

Åt helsike med uppfriskande vatten och harposång, nu måste man ha allt som kan fås för pengar. Guds död kom i värsta läget. Pengarna ska slitas nånstans ifrån, naturen eller andra människor, nu levande och kommande, sammanbitet eller i raseri frammanat av skräcken för förtappelsen. Fan är lös.

SIDAN 49