Var skulle väl skatan vara, om inte vid älgslakten.

Min andel, halvan av en vuxen, fälldes förra lördagen, och denna fredag måste jag ta slaktlov. Jag gör om köket till styckningshall genom att lägga ut en uppsprättad sopsäck som skydd för bordsduken. Börjar med bakskånken som nätt och jämnt ryms på bordet. Kniven skär snärtande bort hinnor och senor, steken faller från benen. Emellanåt rätar jag på ryggen med blodiga händer och försöker tänka, inte på läckra stekar, skav och grytbitar, bara på, när var jag hungrig senast, svag av hunger, när var jag törstig, eller så bortdomnad av köld att det kom i byxorna som det ville. Minns inte, det måste ha varit länge sen.

Mobilen studsar på vardagsrumsbordet. Det är Anne Brax från Miljöministeriet.

- Javisst, det har jag studerat sen förra året.
- Det passar. Alltså Ständerhuset den åttonde november.
- OH eller dataprojektor?
- Utmärkt, skicka detaljprogrammet med e-posten. Vi ses.

Medan jag talar tittar jag ut genom fönstret. För ett år sedan var schaktet för anslutningen till duschavloppet fortfarande öppet. Nu vilar forna tiders årtionden, -hundraden och -tusenden åter på sina platser i historiens mörker under ett täcke av frostig klöver. En av de stora stenar som Bob-Caten tog upp, lyckades jag inte få tillbaka till gropen, varför jag lät saken bero. Påverkar det kanske de tolkningar som görs av kommande tiders arkeologer, varifrån och varför den har kommit dit, eller vad intresserar dem? Här levde man, som på många andra ställen, ett alldeles vanligt anspråkslöst liv. Det som sticker upp på Vildmarksvägen är den stolt uppresta skorstenspipan, duschkabinen och kamerastativet.

SIDAN 46