Ett par skopor havre i fatet och sen vatten i det så att det hinner svälla under natten. Utfodringen har emellertid sina risker, eller hur man nu ska se det. Det skulle nämligen vara underligt om de välfödda sparvarna och duvorna inte upptäcktes av sparvhöken på flytt över Erätie.

Det gick dåligt för sparven för ett år sedan. Vad sjutton skränar den så dant för, hann jag tänka när jag steg ut genom dörren, innan jag upptäckte hur den sprattlade i hökens klor vid kanten av trädgårdslandet. Sparven skrek för livet, och fortsatte skrika tills den slutligen var uppäten. Tillbaka från arbetet inspekterade jag flocken. En saknades, som flög dåligt och alltid flaxade ett par meter efter de andra.

Under middagen och läsandet av Elonkehä (ekofilosofisk tidskrift) väcktes jag av vingslag och ett obekant gnisslande utifrån gården. Duvan med den kvidande höken på skuldrorna vacklade över gårdsplanen. När duvan lyckats klämma sig fast mellan matskålen och trappan, började höken måltiden. Duvkraken ryckte till för varje hugg med näbben, men hamnade snart i chock och slutade ändå med högburet huvud och öppna ögon. Och höken, den andra stackaren, var så hungrig att den inte brydde sig, fast jag fotograferade den helt öppet bara tre-fyra meter bort med högljutt brakande kameraslutare.

På det sättet nyttjas nöden i världen. Man måste äta gott och inte vara för blåögd vad gäller människorna.

SIDAN 45