Sent i den utdragna vårstädningen hamnade de torra stänglarna av brostolpens mjölkört med det andra skräpet på komposten i väntan på förgängelsen. En del dunvippor satt fortfarande kvar, ihopklibbade med varandra.

Sparvhannen slet sönder duntussarna och proppade genast dunet i näbben. Det var uppenbarligen en sort som föll i smaken, för den fortsatte rycka i dunet fast den redan hade näbben full. Efter att ha spanat ut rätt riktning, siktade den med sin väldiga börda mot boet med häftigt surrande vingar. Stordådet gick inte honan obemärkt förbi: tjattrande följde hon hanen, eftersom det var hennes uppgift att inreda boet.

Från andra arter (ex. skatan) är det känt, att om hannen klarar av att skaffa rikligt med material till bobygget anpassar sig honan och förbereder boet för ytterligare ett par ägg. Ett rymligt, varmt och tryggt bo är för honan ett tecken inte bara på bra samarbete utan också på att hanen kommer att göra sitt yttersta även för häckningens vidare öde. Detta gäller säkerligen också för sparven.

Efter ett tag är gårdens eldiga hane totalt utmattad. Den stackars fågeln försöker hitta en balans: om du sliter alltför mycket med bobygget kommer det inte att finnas några krafter kvar när det verkliga jobbet börjar med matandet av den ruvande honan och ungarna, helst som den nyss utförda kraftansträngningen resulterat i ett par extra.

SIDAN 42