"Man får inte ge sig iväg", sa grannen, när vi möttes i snöskottningen vid vägkanten. Det var en veckas anhopad snö att skotta, vattenledningen hade frusit på grund av arbetet med duschen, toaletten fungerade inte heller. Det bidde ingen duschkabin, det bidde ett torrdass på bakgården. Inte heller så dåligt. Ett samtal till stans vattenkontor, så var utryckningsstyrkan på plats och vattenledningen öppnad på fem minuter med en högtryckskompressor.

På "Årets naturbild" i Finlandiahuset var jag och skatorna uppvärmningsband till Hannu Hautalas avskedsdiaföreställning. En publik på drygt tusen. Att döma av betyget från de tre barnen som var på plats var föredraget bra, enligt Petra rent av fruktansvärt fint. De är begåvade och klipska, mina barn, och hövliga. Nattkvarteret på hotell Olympia byttes mot slutet av veckan till Linkolas nätbastu i Sääksmäki. Första dagen diskade jag och gjorde harpaj - medan kökets herre var borta för att tala om kultur på Brottspåföljdsverkets utbildningsdagar. Två dagar på isen med isbill i handen, sen försäljningsrunda med bilen fullproppad av gös, och fjärde dagen återresa genom ett snöigt Finland.

Det var ett bra tillfälle att fundera. Vad var det som gjorde Linkola till en så monumental gestalt i det finska natur- och miljöskyddet? Orsakerna är många, men framför allt handlar det om sättet att diskontera. Normalt beräknar man nuvärdet utifrån den nytta det kan medföra i framtiden, ett nuvärde som sedan realiseras och förbrukas. Linkola däremot, räknar ut skulden för naturens utarmning, kulturens upplösning och den obevekliga mänskliga nöden, som är följden av en okontrollerad girighet i jakten på fördelar. Ingen kan med säkerhet säga, att det skulle vara fel sätt att räkna. Det är en fasansfull börda, som Linkola bär även för andras räkning. Ändå förklarar han ironiskt: "Tidigare levde jag i balans med naturen, nu försöker jag leva i balans med sockersjukan".

SIDAN 38