Jag släcker ljuset i köket för att lättare se den som kommer. Det är skogsharen, i vinterdräkt, Linnés Lepus timidus, den skygga haren. Om jag vore filosof, skulle jag se mera hos haren. Den skulle inte bara vara skygg, utan verkligen lättskrämd, vitare än snön, obegripligt enfaldig, men med eld och blånor i tassarna när det behövdes.

Varifrån kommer tanken på fullkomligheten, det bestående, det som står över allt? Från Platon naturligtvis, men så har säkert också många av dem som bara känt Platon till namnet, eller inte alls, tänkt. För dem tillhör världens oändlighet gudarna och religionerna. Det var inte ett område som intresserade Platon speciellt eller kanske såg han, att gudarna var alltför lika människan och inte fanns det heller någon plats hos dem för idén om världen.

Vågor av utrotning har tömt gudarnas habitater. Hur många av de tio tusen, som antropologerna har beskrivit, har fortfarande kvar sin kraft. Bara för ett par generationer sedan satt judarnas Jahve på molnbanken även här, ovanför de snöiga skogarna i norr. Sen kom en vindby, så där bara, och skuffade molnen bort över himmelens kant. Nödställda små änglar kastade sina pennor och blå häften och flaxade efter molnen som en flock duvor skingrad av höken.

Gatlyktorna på Erätie slocknade, det blev alldeles mörkt. Stjärnorna glimmade på himlen som vattendroppar i taket på en stor grotta. Så, varifrån kommer den? Någonstans härifrån, från oss.

SIDAN 37