I finsk folktradition är skatan på gården ett dåligt omen, när olyckan redan har skett finns skatan också där och i barnens prat är det skatan som gräver graven.

Jag har något annat i tankarna. Somliga Personers anmärkningar beträffande bristen på dusch blir alltmer rakt på sak. Dessutom fattar de inte att det fortfarande dröjer - eftersom jag inte har hunnit - när det faktiskt var fyra år sedan jag flyttade hit. Och det att uppvärmningen av gårdsbastun mitt i veckan inte är en alldeles liten sak talar förstås också till duschens fördel.

Men först måste man gräva fram avloppsröret. I gräsmattan under mulljorden passerade jag ett tunt kolskikt. Hade det möjligen varit fikaplatsen för dem som byggde huset, var det spåren av svedjebränning eller skogsbrand, eller kunde det vara den tretusenåriga platsen för en stockeld på Kolpenees forntida strand. Det blir varmt, trots att det var nollgradigt på morgonen, först jackan, sedan ylletröjan flyger upp över kanten på gropen. Halvvägs nere börjar spaden gnissla envist mot en stor sten som inte går att rucka på ens med järnspett.

I grevens tid, och många veckor efter det att jag beställt den, kom Bobcaten. Två timmar, och schaktet var öppet men det blev ett krokigt sökande för att hitta avloppsröret. "Den blev rätt stor" sa grävmaskinisten "det skulle säkert få plats två Goliat". Jag betalade och Bobcaten dundrade upp på lastbilen som väntade vid vägkanten.

SIDAN 34